Är så trött och tårarna började rinna på cykelturen hem ifrån stationen idag. Känner mig så mentalt svag och borta bland alla känslor och tankar. Vill inte känna såna känslor jag känner eller tänka tankarna jag har. Och jag är rädd att det kommer ockupera mitt huvud trots att jag inte borde tänka på det alls. 

Varför tror folk att det är okej att inte ha kontakt med nån på ganska länge och sen skriva och be personen komma över när det passar den? Jag vill egentligen skälla ut personer med denna taktik, men hittar istället på ursäkter. Om man inte hittar nån som värderar dig mer än ett "hej" eller "hur mår du" några dagar i veckan för att vissa ett kontinuerligt intresse så finns det inget att ha hos den personen. Jag vet att man ofta lyssnar mer på känslorna man har mot personen än vad som egentligen är rätt, och jag önskar jag kunde lyssna på mina egna råd ibland men det går inte. 

Jag har gått omkring och trott att jag är stark och att allt som hände i relationsväg förra året gjort mig till en bättre, kräsnare och smartare människa - men jag vet inte om det är sant längre. Jag klarar inte ens att säga till när jag tycker något är fel längre som i exemplet ovan. Jag är ledsen och förvirrad och egenskaper hos en person som är viktiga för mig spelar ingen roll längre för jag kan inte lyssna på hjärnan på samma sätt som jag brukade kunna.