Blir så frustrerad på att det här antagligen aldrig kommer att ta slut. Har haft problem med min hud sedan jag var 13 år. Det har gått upp och ner i perioder och har testat tusen olika produkter för att hjälpa den. Vissa har hjälp, vissa har gjort det värre, och vissa har inte gjort någonting.

Saker som hjälpte i början fungerar inte nu, saker som hjälpte för ett år sen gör inget alls. Min hud har varit helt relativt bra de senaste månaderna men den har nu börjat fått såna vändningar. Just nu och den senaste dryga månaden så har min hud varit inne i en dålig period igen så jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Om det inte vore för att jag var så himla röd, så hade jag inte använt mig utav foundation för det ser nästan bara värre ut med det egentligen. 
Min huddoktor ville inte skriva ut en till dos av Roaccutan till mig eftersom de är såpass starka tabletter och han inte ansåg att jag var i behov av dem, vilket jag kan erkänna att jag inte var vid tidpunkten jag träffade han då min hud hade klarnat lite dagarna innan min tid.
Men som sagt går det upp och ner. Jag åt tabletterna i 3 månader och han kallade dem själv "mirakeltabletter" för de tar verkligen bort i stort sett alla tecken på acne. Tror aldrig jag varit så glad som jag var under perioden när jag var klar med min behandling. Min hud var len (något jag aldrig tagit för givet att den ens kan vara) och jag hade inte en enda finne. Ibland nån gång i månaden kanske det dök upp någon, men jag menar vad är 1 finne jämtemot 20, med oljig hud, ärr och förstorade porer? Absolut ingenting. 
Det är alltid en så lång process med alla hudrelaterade saker för du måste alltid ge en ny "produkt" ett x antal veckor för att se om den har fungerar. Det går inte använda 3 dagar och sedan är det bra liksom. Du kanske måste använda den i 3 veckor, helst 6.
Jag har så mycket jag önskar, att vara längre, ha bra ögonbryn, vara smalare, brunare etc... men helt ärligt så är min hud det enda jag egentligen vill ska vara bra. Jag kan leva med hur jag är, men jag vill inte se mitt ansikte varje morgon och försöka täcka det, eller börja gråta för att jag mår dåligt pga dess tillstånd.

 

Självfallet vet jag också att inte andra ser på det på detta sättet. Jag kunde inte bry mig mindre om någon jag känner hade acne. Det är naturigt och ingenting man riktigt tänker på. Men när det sitter på en själv så blir det helt annorlunda.